solflingan ♥

Hej! Idag har min kusin Mattias tagit studenten. Så vi åkte för att pussa honom och se utsläppet. Näää.. vi pussade honom faktiskt inte.



Jag har löst mysteriet med kudden! Det var Evas turkudde som hon brukar ha bakom ryggen när hon kör. Tage hade lagt den på taket en dag så den blåste bort till oss för Eva visste inte att den var där.

Det gick väldigt bra att åka in, förutom en traktor som blockerade halva vägen ett tag. Jag fick åka i Evas lilla bil, tillsammans med henne och en syster. Framför oss nästan hela vägen åkte Tage och Johan, i deras andra bil. De var tvungna att göra det för annars fanns det risk att Eva skulle börja sjunga opera. Se ovan.



När vi kom fram var det väder. Riktigt nice alltså.



Såhär såg det ut när vi gick mot stan. Alla barnen fick stenar i sandalerna förutom Anna, för hon fick manna.



sen kom det gräs och det gillade jag. (gräs är gott)



Yeah.



Vi stod och väntade väldigt länge.. Sen kom han.



Han var glad. (och lik sig)



Det var en som hade post. Eller iallafall en postlåda.



Hans klass typ.


Nnnnu ska jag snart gå bort till festen. Hejdå!

Efter jag hade vart hos Ingrid igår, åkte jag till torp, med Ingrid. Och Stina. Det var mysigt, vi köpte lite grjer. Hon köpte massa bebiskläder. :) Jag köpte skor!! Sandaler, behövde verkligen det. Och en liten klänning. Nöjd!

Det var kul att gå runt med dem. Jag gillade det här med att hålla i stina.. så fort någon gick förbi börjde de le och gulla. Med all rätt, she is truly sweet.

 

En annan sak som också var ganska kul var att Ingrid körde som en dåre (gasade, bromsade, svängde hejvilt) för att Stina skulle somna i bilen. Hehe, vet inte om jnag ska åka med henne någe mer.. ;)

Först jättemysig och rolig tjejträff, sedan andra äventyr på ön(?) som var trevliga.

 

Roligt att få diskutera och testa avancerade kameror! Jag ville inte åka hem.

Blodspår i köket.
blodspår i trappan
blodspår i hallen
blodspår på katten

Jag vet vad ni tänker.. ANNA TA TAG I DIN TÅ! Men jag lovar, jag försöker verkligen. Min tå är så fruktansvärt otacksam att den börjar blöda igen, varje gång!



Det är inte rättvist. Nu ska jag på hemligt uppdrag. Jag säger inte var jag ska, hur långt bort det är eller
vad jag ska göra men jag säger er en sak. Det är något speciellt!

Kan ni gissa? ;D

Nu är frukosten avklarad. Kändes lite bättre när man försökte att inte tänka alls och lyckades ta sig ur sängen. Familjen (m, p, david) var i Stenungsund igår för David behövde nya jeans. Efter lyckat besök på Jc hade de köpt tre par inklusive Chinos som David av någon anledning ville ha.. Detta fick jag då reda på nu imorse när jag åt frukost. Nya kläder.

"kan du inte visa David?" undrade jag.
"Mm visst.. du kanske kan få se nån av dom på tisdag.. eller onsdag. " sa han, helt seriöst.
"Meh", sa jag, "jag vill ju se nu!"

Det fick jag inte. Han bara fnös och gick in till datorn för att spela.

Så jag fick ta saken i egna händer och började kolla på hans nya kläder som låg i påsen. Dom var jättesnygga, jag vill också ha såna... Jag tog upp dem, kollade lite till.. sen mätte jag mot mig själv och tänkte "Jag snor dem!"

De passade precis *hrm förutom att gylfen inte kunde stängas helt hrm* så jag sprang triumferande in till David för att visa, med mamma olycksbådande bakom mig som fögäves försökte få mig på andra tankar.

Så jag bara "Heeej David fiina byxor jag har idag vaa?" med jätteflörtigt leende. Han vände på huvet och sa yrvaket "A..", med sin målbrottsröst. Sen sa jag nåt mer och han vände sig om igen men han fattade inte att det var hans byxor. Jag tror nästan mamma var tvungen att säga nåt innan han insåg det.

"MEN ANNA.. AAAAAAAAAAH"

Jag är nöjd. Fast dom andra byxorna fick jag inte visa honom. Nöjde mig med att dansa lite i dem eftersom mamma var väligt bestämd på den andra punkten.

Nu tycker  hon att vi ska åka till JC och köpa byxor till mig. Onödigt. Jag har redan kläder. Orka slösa pengar på det.

Jag kom ju på då att jag är ganska dålig på att skriva om mina äventyr, så jag tänkte bli bättre på det. Anna är med om äventyr varje dag. Anna+Äventyr=Aventyr. Därför har kategorin det namnet. Plus det kommer högst upp då..

Jag börjar med dagens äventyr.

Vi hade en random rast så Crina frågade om jag ville följa med till cafét, hon var lite hungrig nämligen. Då gjorde jag det för jag hade ju som sagt rast, och sällskapar gärna med henne. Men vi hann bara komma till teaterfoajen innan vi blev avbrutna i vår vandring. Där var det massa folk, på väg in i teatersalen. Vi förstod att något var på G. Sen träffade vi även Nina som såg ut att va på väg in. Hon var inte säker om hon fick sa hon. Så vi gick också in.

Då kom något som vi sent skulle glömma eller ångra. Vi hade kommit in till några musiktreors avslutningsshow.


Konfraciér

Här spelas "Does your mother know that you're out"


"I don't feel like dancing"

Musiken var hulliganiskt bra. Så synkat och medvetet allting! Jättebra var det.
Sen var jag tvungen att rusa upp till gitarrlektionen, fast jag var inte tvungen insåg jag när jag kom dit. För det dröjde fem minuter innan han kom. Minst.

Jag sitter på en stadig buss på väg hem. Orustexpressen. Idag var ett sällan skådat äventyr! Jag är glad. Dock luktar det kaninmat, inte världens äckligaste lukt, men ändå inte helt okej. Jag har misstankar om att det kommer från mannen bakom mig.

Hoppas han inte läser det här. Jag sitter ju trots allt med ryggen mot honom och han kan väl inte veta allas bloggadresser. Särskilt inte eftersom han luktar kaninmat. Kaninmat och bloggar går bara inte ihop. De liksom stöter ifrån sig varandra.

Men.. till saken. Jag gick upp denna morgon och såg på min matta. Den var fin. (förlåt, jag ska försöka vara seriös) Sedan duschade jag, det var underbart för jag inveg mitt vattentäta ipodfodral höhö. Gud är god! Jag rockade loss helt lycklig i allt strömmande vatten. Eller strömmande och strömmande.. vad säger man? Strilande? Nae men ungefär. Sprutande. Hihi. Japp och ni skulle vart där. Nej vad säger jag. Ojojoj. Ni skulle inte vart där. Jag föredrar att vara själv när jag duschar så tyvärr hade det blivit lite svårt att va med på partyt då.

Nu sa busschauffören något jätteobegripligt i microfonen. Men som tur var ser jag att vi är i stenungsund, och jag är ganska säker på att bussen går till Henån. Kaninmatsmannen gick av. Hejdå

Nu har jag babblat alldeles för länge utan att säga något vettigt för mitt eget bästa, jag har faktiskt massa viktigt att berätta. Men jag kanske måste bryta isen med en bild. Jag tror det.


Ta-daa!



såhär såg det ut när jag stod på torp och väntade på bussen. Ja nuu hoppar jag lite, det här var alltså efter att jag vart hos tandis.

---

Uppdatering: jag fortsatte skriva, men datorn hade slut på batterier så den råkade lägga av. Lyckligtvis spareades litegrann av det jag skrivit här på blogg.se, men inte allt. Så tyvärr så får ni inte höra om min dag..

Förrän jag berättar om den ;)

Jag vet att det kan kännas svårt utan sina tänder, men jag lovar att jag har dem i tryggt förvar. Det är förstås inte så jättemycket kvar av dem, faktum är att de är ganska små.. och väldigt smala.. de är lite uppochner.. och missfärgade.. och snea.... ehh. Men.. eh.. de är kvar!



Jag var hos Danny the dentist och han var på hugget idag. Vi drog och härjade och slipade och blip blip massa saker men jag var såklart coolugn. (Haha, jag skulle vilja se en coolugn! Det måste va en kall ugn?) Gav bara ifrån mig några gurglande ljud när jag ville signalera att kusten var klar. Så där stod han och grejade, med händerna i min mun och på mina ögon(vad är det för tandläkare säger ni) och jag hyllade i hemlighet mig själv för att ha satt i linser på morgonen.

Partysköterskorna satte på radion, lagom till cappuccino! SÅ partyt kunde börja. Dan hade pre3cis fått den rätta bågen i handen och skulle sätta fast den medan jag svängde näsborrarna i takt med musiken. Allt gick som planerat, mycket smidigt och fint, och till sist kunde jag vandra ut ur rummet.

När jag kommit ut ur tandläkarkorridoren kände jag att det kunde vara bra att besöka toaletten, så jag fortsatte rakt fram. Men när jag väl kom fram dit jag skullemötte mina blå ögon något fruktasvärt. En pappkartong. (alla drar efter andan) Den blockerade toalettdörren.

Givetvis hade jag kunnat komma förbi den (jag är ju ganska lättfotad) men jag kände att jag var tvungen att utnyttja min skönhetsmakt litegrann(alltså att alla bedårar mig för att jag är så cool) så jag sa till de fyra männen som stod där och slipade sina ben: "Heej, (blinkblink) ni ska flytta kartongen nu va?" Alla männen, plus deras hakor, föll pladask ner på golvet av beundran innan de förstod situationen och snabbt kravlade sig upp för att ta bort kartongen. Det gick på två gröna sekunder.

Sen kom jag på att jag inte ville gå på den toaletten för den hade inte lika snygga lister som den en våning ner. Så jag vände mig om tvärt, fläktade männen i ansiktet med mitt hår och började gå ner. Männen var oerhört efterhängsna, jag var tvungen att ta hissen för att bli av med dem, men ni fattar grejen.

Nu måste jag kolla tå-håget!

Tjopp.

Var väldigt KUL!

I fredags hände såhär: Jag hade konstig frisyr. Sandra höll mitt garnnystan när vi satt i kyrkan. Hon är en sann klippa den kvinnan!



Stickprojektet: ny härlig grön mössa eftersom den andra jag stickade var för liten och fick bli till:
Alma & Olle :)

"Du måste finnas, du måssste.." vrålar jag dramatiskt medan dansar en väldigt vacker improviserad dans till musiken. Plötsligt ser jag en liten bananfluga och blir vettskrämd. I skräckens ögonblick råkar jag döda den stackars flugan och den äckliga svarta lilla kroppen smetas ut över skrivbordet. Jag blir ännu mer förskräckt och tänker "Nu är det ute med mig"

För alla vet ju att alla flugor har en personlig försvarsarmé som inte är nådiga mot en om man råkar döda deras klient. Så jag springer hals över förstånd medan jag ropar till Findus att han ska hoppa upp på mitt huvud.

Smidigt som en katt sätter han sig snabbt på min hjässa. Nu kan jag vara trygg, eller? "Jajamensan" muttrar Findus med en röst som från en skev koltrast. "Åh, vilken tur" tänker jag, men det skulle jag aldrig ha tänkt för plötsligt kommer en attack med femtio pansarbeprydda flugor rakt emot mig! Jag får panik och börjar springa men då ramlar Findus av och jag får ännu mer panik.

Jag har tur som har en katt som är tränad i svenska armén, han tappar inte förståndet för en sekund: jag hinner knappt blinka förrän han är tillbaka på mitt huvud igen. Och passande kommer flugorna rakt mot oss i en loop för att förgöra Findus, min försvarare först. Denne tappre hjälte öppnar munnen och slukar dem med hull och svår.


NÄHÄ Jag måste skrika medan ajg skriver detta för annars hör jag inte vad jag tänker utan bara spotify-reklam. SÅ Jag kan tyvärr inte skriva mer nu

Detta inlägg skulle publiceras klockan 17.54 men fick förhinder. Därför publiceras det nu.

---

Hej där. Mucho händelserik dag idag. Nu sitter jag på bussen och är på väg hem. Jag störs väldigt mycket av Anders som chattar med mig.

Men det gör inget för jag borde lära mig att vara social på andra sätt än bloggen. Grejen är att jag hade inte varit inloggad om jag fått bestämma själv. På datorn hemma är jag aldrig inloggad. Men min laptop bestämmer tydligen det åt mig och jag vet inte hur man ställer in så den inte gör det. TIlls vidare är det rätt trevligt att chatta med ANders. Bara att man blir så splittrad. Jag kan ju inte direkt göra två saer samtidigt; eller som Hanna sa: "Du har många bollar i luften samtidigt, fast du lägger bollarna överallt." haha. Det är ganska sant.

Busschauffören var snäll. Han sa att jag baara behövcde betala tre kuponger FAST jag sa att jag var arton. ARTON. Jag är ARTON snart. Förstår ni det eller? Jaja iallafalll så började jag stämpla fast det räckte inte. Då sa han bara att det inte gjorde något".., gå och sätt dig så kör vi". Jag blev lite förvånad, för den busschauffören har jag uppfattad som ganska otrevlig förut. Tack bussis!

Jag var hos Hanna förut och hon hade lagat en exkusiv måltid till oss två. Det var trerätters och hon hade hållit på hela dagen med detta. Hon kan då sannerligen laga mat den kvinnan. Många nya aromer och flavörer upptäcktes av min överraskade tunga denna tidpunkt. UTSÖKT, mah.

Min dag började med att jag vaknde typ elva och då gick ner och bloggade. Sen kom jag på att jag ville och kolla på Matildas teater i Uddevalla, för hon berättade om den igår. SÅ då kollade jag bussar och sen fortsatte jag att datanörda. Men. Så kom jag plötsligt på att jag var trvungen att åka, "om en halvtimma!" så jag klädde på mig och åt frukost sen far och flög jag.

Helt otroligt; mamma och jag åkte FEM MINUTER INNAN vi behövde. Nej jag lovar det är sant! Helt otroligt. Så satt jag där i bussen och lyssnade på con solo una sonrisa medan jag svängde mina lurviga. Öron. Jag kan vifta på öronen.

När jag var framme gick jag av. Det var rätt kallt och hundarna hade kissat i snödrivorna. Jag hade mina låga skor så det kom in snö vid miná fotknölar. Jobbihy och kallt. Men alltså den snön soim kom in hade hundarna ite kissat på. Det var istället sån där grå avgas-snö som är så kul att mosa med skorna. KANSKE därför det kom in så mycket..


Iallafall. Jag gick in på Regionteater väst och det var värsta mysiga stämningen. Tog vant upp mitt VIP-kort och visade det för människan bakom disken så jag fick biljett, sedan letade jag reda på Matilda. Hon hade värsta serie-morgonrocken på sig och det hade alla andra som var med i teatern också. Det såg proffsigt ut. Och nästan som en sekt. Nää.. jag skojar.



MEn iallafall så var det då en timma kvar så jag bestämde mig för att gå och köpa mig något att äta. Någonstans i mitt övermedvetna fanns känslan av att LID'L skulle finnas nära teatern. Och LID'L är billigt det vet ju alla. Därför tänte jag att det kunde vara lätt att ta sig dit och köpa något för mina arma studiebidragspengar.

Så jag började gå dit näsan jag trodde jag skulle gå. Det kusligaste var att gå förbi slakteriet bredvid teatern. För där såg jag en snygg kille. Riktigt läskigt. Men jag började gå iallafall och tänkte att det skulle gå ganska snabbt att gå till LID'L. Jag gick förbi teatern och över vägen bredvid macken och fortsatte vid trottoaren. Jag gick och gick. Det var lite snöigt men inte så farligt för det var skottat. TIllslut undrade jag varför inte den där affären dök upp, hade jag valt fel väg? Den mörka stunden då min principfasthet sattes på prov kom då plötsligt min panna skuggades av stora snöberg. Jag stannade tvärt. Tvivlet var ett faktum. Skulle jag vända tillbaka, jag som hade gått så långt (och frusit om mina vantar) för denna sakens skull? Kunde jag gå bredvid, på sidan av vägen?

Nej, det var för riskfyllt. Bilarna åkte nära nära och avgasrören frångav gråsvart rök som samlades upp i snön och skvätte på mig. Ytterst otrevligt. Men Anna den store skulle inte hotas av detta faktum. Rätt som jag stod där och grubblade hittade mina ögon en liten stig av små fotspår i snöberget.

"HURRA!" tänkte jag (eller egentligen tämnkte jag "woodiwoodii" men det hade inte blivit så bra historia av det om jag skrivit det) och började min klättring. Det var längre och svårare(framförallt blötare och snorigare) än jag hade väntat, men ingenting kunde sänka mig, ty jag var stark. Kampen mot klockan började göra sig hörd. SKulle jag hitta fram och tillbaka till teatern innan det var försent?

Snart skymtade jag hopp i fjärran. En lyftkran jag kände igen och ett stycke hundbajs i snön. Jag såg snart en ovälkomnande LID'L skylt och började raska på mina steg.
Äntligen var jag framme. Väl i den automatiska skjutdörren slog det mig att detta var första gången jag var på LID'L sedan nittonhundraåttiotvå. Eller jag menar tvåtusenåtta(2008). Jag har altså varit på LIDL en enda gång. Och då var jag tvungen.



I allafall, denna affär hade absolut ingen ordning någonstans. Det var diverse överallt i en salig blandning. tvättmedel bredvid mjölet, choklad, pilsner, mystiska såser och gurka brevid chips. Ungefär.

Jag sköt några varor med mitt medhavda gevär(alltid förberedd) och tog med mitt byte till kassan. Till min fasa kostade jaktlicensen 36 riksdaler. Jag hade precis sträckt fram en 20-lapp. Men min intelligens fann snart på råd och svingade smidigt upp betalkortet. Kassören synade mig misstänksamt med sina gråglödande ögon men jag hypnotiserade honom att släppa förbi mig. Så var jag på väg igen. "Nu tar jag INTE samma väg tillbaka", tänkte jag medan mina fötter trampade välkända stigar genom Uddevalla city.

När jag kom tillbaka var klockan tio i två. Jag hade lyckats! Men jag var förundrad. För det var inte så mycket folk. Jag hade föreställt mig värsta skocken. Men det var bra. Väldigt bra att det inte var en skock. Jag satte mig och kollade på en liten film medan jag väntade. Det var massa intervjuer om teater. Plötsligt fick jag besök av en liten popcornmumsande gosse som klappade mina ben. Mysigt!

Sen började det med buller och bång. Jag tänkte att jag skulle hinna gå på toa innan så jag var på toa när den började. Fast det hördes att den börjat så jag missade inte så mycket. Det konstiga var att den började i entrén.

Teatern var ungefär som en upplevelsevandring. Jag kan ju inte berätta allt men det sista rummet kan jag berätta:

Det fanns en typ skål rom rykte (jag undrar vad det var, det var coolt, HUR GJORDE NI?) som man skulle lägga lappar i. Sen blev man målad med en hatt på. Vi fick även se en glädjefilm och när vi kom in i rummet där det var kom vi till ett mingelbord och fick (trodde vi) drinkar+popcorn. Haha, det var cirka en centimeter vatten på botten av muggarna, roligt. Fast jag var törstig så jag blev glad. :D

Sen vi fick vi gå in i ett rum med skynken och sån här jätteavslappnande musik och de stod där i öppningen så välkommnande och sa "välkommen till måbrarummet" Fast de pratade så otydligt och snbbt så jag tyckte det lät som "välkommen till mobramet" Så jag fick fråga vad dom sa för att komma fram till denna slutsats. Det var värsta kuddHÖGEN och jag fick nästan flashbacks till min snövandring. Men så fick vi lägga oss bekvämt lalala.

Efter en stund skulle vi säga ett ord vi mådde bra av eller nåt i den stilen. Jag sa hulliganisk. Ahmen tänk er själva att bli sådär upptryckt mot en vägg och vara värsta tvungen att säga ett mysigt ord! Inte så lätt, NÄH tänkte väl det. Ett ja, mot en kudde. Men det är typ samma sak i det här sammanhanget.. Sen när alla hade sagt ett ord satte sig tre av teatrarna och började läsa upp orden i en mikrofon. xD

Fast det var jättefint. Efter de hade sagt vart och ett av orden var det jättestämningsfullt eko efter. Särskilt efter hulliganisk. Det var några som fnissade, undrar varför.

Sen vart det party. Matilda var föresten en helcool apa innan det, celebrety deluxe alltså! Hon kan dansa den tjejen också..


Ja när allt där var slut kidnappade jag tillbaka min kära dator och gick iväg med en mugg vatten i handen. Det var inte så smart.

Jag trodde jag skulle bli törstig på vägen och ville därför ha med vatten, såg ingen annan lösning på problemet än att ta med en mugg. Då kunde jag varken vara varm om ena handen eller äta något som gjorde mig törstig. Alltså behövde jag inte vattnet för jag var inte törstig. Det var med en gnutta ångest jag hällde ut vattnet må jag säga. Sedan åt jag lite popcorn och blev törstig. Jaha. Så jag åt inte mer.

Oj mycket S på senaste raden. Jag får Bättra mig. Balifuntianiskt strövade jag på kungsgatan i väntan på bussen upp till Hanna. Mången rulltrappor riskerade sin säkerhet för mig.



Sen kom jag upp till Hanna då och det var väldigt skönt. Som hemma. Hon hade förberett mat som jag sa. Haha.
När vi hade ätit en stund såg jag en rolig sak. Jag började gapskratta. Hanna undrade förstås vad det var. Det var det här.



Hennes tallrik och min tallrik. Det var det som gav upphov till hennes uttalande om mina bollar i luften som jag skrev lite längre upp. Haha, vi sa att ens tallrik tydligen säger mycket om personligheten man har. Kan det stämma? Hur isåfall?

Hanna äter bevisligen mycket mer sofistikierat än vad jag gör. Ja, jag höll fortfarande på att äta när kortet togs. Ni tror väl inte ajg slänger så mycket mat :O

Efter maten bänkade vi oss framför youtube och de sista avsnitten av Pocahontas, för Hanna hade börjat titta på den. Alltid när det var som mest spännande var delen slut. Det var lite jobbigt xD Typ när det sköts ett skott eller när någon skulle säga något livsavgörande. VI kom fram till att den klassiska filmrepliken är "allt är mitt fel" och så ska det gärna sägas på det där viset med en jättedjup röst.



Sen kom vi även fram till att betjänten var rolig och att vi också ville ha sådana där löv omkring oss när det var romantiskt. Hennes hår är ju helt fantastiskt. jag önskar att ajg också hade sånt hår. ELler kunde måla det.

Nu sitter jag i bilen och väntar på pappa som ska hämta våra matkassar på ICA. Min mamma kör nämligen på den taktiken att först plocka ihop sina varor, sen i kassan komma på att hon inte har någon lpånbok, gå ut till bilen och hämta den, gå in och betala och sedan gå därifrån. Därför måste hennes kära man vara en surrogatmamma för matkassarna.

*drar efter andan så mycket att jag knarrar* Det kommer en tjuv! :O Ja! EN TJUV!!! Han sprang förbi här nu. Det var definitivt en tjuv. Han sprang liksom på det sättet som tjuvar gör. Med en rutig mössa på huvudet. Avgjort.

Pappa vill ha blåbär. Stackarn.

På morgonkvisten händer det spännande saker.

Frukosten är framdukad i all sin prakt. Gröten far in och ut i micron, två systrar kivas om sockret men ingen vill ha kanel. Heter man Anna får man bara risgrynsgröt eller potatismos. Hela tiden. David häller mjölk på en sovande pappa som vaknar och minst sagt grymtar till.

Martin har inte vaknat och alla har vart på julotta förutom de två minsta barnen som fridfullt låg i sina sängar och snufsade. Kristina och David har gjort om köket halvt till verkstad, och pysslar nu koncentrerat med sina träugglor och drakar, då Anna klagar: "Det känns som jag äter trä!" medan hon ilsket hytter med sin toast. Nu undrar mamma var sockret är någonstans men det har Anna gömt i en mugg som hon har i tryggt förvar bakom sin laktosfria mjölk. Ifall Kristina inte ser på kan hon ta fram den.

Man kan höra från stegen i trappan att Martin har vaknat, och snart kommer han med sin morgon-gröt-röst in i köket och börjar ta för sig. Ingen småsinthet här inte. Diskussioner börjar ta form. En handlar om hur många tennisbollar, hyenor och ambivalenta affärsmän David kommer kunna bära någon gång nästa år när han har blivit biff. En annan handlar om huruvida sill luktar illa eller inte. Pappa argumenterar mot, Anna argumenterar för.

Så kommer meningen som sakta sprider en dallrande stämning i luften. "Vad säger du David, ska vi montera upp massagebänken så jag kan massera dig?" Detta vill så klart David och andra ivriga röster börjar ivrigt prata om gratis massage. Kristina säger att hon säkert kan massera alla men så plötsligt får hon något svart i blicken.

"Anna, går du på kortison?"

Så minns jag inget mer.. Nej jag bara skojar. Tydligen (enligt hennes relativt nya men ändå mycket sannolikt trovärdiga sjukgymnastkunskaper) får man inte massera någon med kortison i kroppen. Inte ens om det bara är lite lite lite lite liiiiiiite kortison. Detta försäkrade jag mig om, men, som en blixt från en klar himmel får jag en briljant idé. "Du kan taktila mig!" Det tyckte hon också var en bra idé! Så inom en snar framtid stundar taktil massage.

Klockan tickar och plötsligt kommer Anna med sitt nya diadem. Det är en stor röd ros på sidan. "Visst ser det inte riktigt bra ut?" suckar hon smått bekymrad. "Jo det gör det väl visst. Vad är problemet?" frågar Kristina.

Men det skulle hon inte ha frågat för ur Annas mun kommer alla möjliga estetiska tankegångar och Kristina blir alldeles yr. Till slut förstår hon dock vad det är frågan om och håller med, alternativt låtsas förstå för att kunna fortsätta med träbygget hon tillsammans med sin lillebror fingrar med.

Martin står dock troget kvar och lyssnar på Annas filosoferingar, åtminstone emellanåt. Som i en dimma sitter han och ser på syskonen som kämpar i trä då hans tankar avbryts. "Erkänn att det är en viss likhet?!" Anna står leende och väntar på svar.

"Va?"
"Men, visst ser jag ut som en marsipantårta?"

Då ser Martin att Anna satt diademet så att rosen är mitt på huvudet, hon är faktiskt slående lik en marsipantårta. Inte grön i ansiktet eller så, men vem bryr sig. Inte denna storebror i alla fall.

Anna ställer sig framför tv:n och undersöker vad mamma ser på. Det är någon slags julkonsert på ett ställe som heter.. cirkus? "Ursäkta meee-eeej, det ser verkligen inte ut som en cirkus." tänker hon. Väldigt glamouröst och inte något tält så långt ögat når. Orkester finns också, och även den är fruktansvärt snajsig. Men jaja.

Massa kända artister poppar upp en efter en och ska sjunga varsin sång, jajaja.

Nu kommer på att hon undrar hur hennes leggings ser ut från andra hållet, för de KÄNNS ju inte samma från olika håll, borde de inte då också SE olika ut från olika håll? "Jag måste titta efter." så Anna sträcker helt sonika upp benet och försöker kolla. Det är ganska svårt, inser hon vinglande på ett ben men är inte den som ger upp i första taget. Problemet är att det nu har samlat sig en skock tv-nyfikna människor och denna ganska stora flicka (vi räknar med att hon har ett ben som är överallt) står ivägen för alla som vill se på Amy Diamond, men det fattar hon inte förrän alla börjar gorma att hon ska flytta på sig.

Flickan blir förnärmad.

Sedan kommer det en artist mamma märkeligen tycker om, för hon utbrister "Oooh jaa, mm" och de andra nickar gillande. Kvinnan börjar med sin fylliga röst sjunga "så många människor omkring mig, utan varken mening eller mål.." och den som är först med att sucka är Martin. "NÄÄEÖHJ." säger han och går ut ur vardagsrummet. Vi andra orkar inte flytta på oss så vi sitter kvar och lyssnar. Även fast det är en ganska kass låt lyfter den vackra rösten upp sången markant.

Anna får en tanke. "När jag sjunger inför publik tänker jag aldrig välja en låt som alla känner igen, för då har de ju redan massa förutfattade meningar om den." Kristina och mamma tycker detta var fantastiskt vackert sagt och båda blir rörda till tårar. När de som bäst torkar sig med bordsduken och varandras kläder (det var mycket tårar så duken räckte inte till) upptäcker de att låten är slut.

Resten av dagen innan halv tre vet inte Anna inte så mycket om, eftersom hon under den tiden var i sitt rum och dejtade sin kudde. När hon sedan kom ner i en mycket tragisk uppsyn (underbettet hade fastnat i en ergonomisk ställning) började alla bröder klappa hennes ben. Varför kan man mycket oklanderligt fråga om man inte sett hennes ben. De är röda och av sammet. Ja inte själva benen utan det som klär benen.

Maten kom och gick, ännu en familjär middag for förbi våra fötter. Och händer. Eh, ja.. magar också såklart och allt annat som tillhör våra storartade kroppar. När vi som bäst smälter maten och börjar fundera på att duka av tar Kristina upp två paket choklad och börjar sin redogörelse.

"Det här är plopp och det här är center.." säger hon självsäkert och alla inser i sina fromma hjärtan att det här kommer ta en stund. Vi får veta det mesta om dessa två chokladsorter, inklusive emulgeringsmedel, fettprocent, smakaromer och även hur man ska gå till väga vid förtäringen. Förtroendet till PLOPP invigs i Annas lilla hjärta.

Taco-luktande matos når mina näsborrar. Kristina gör vegetaorustmat till sig själv medan vi väntar på att den andra maten ska bli klar. Donkey Kong-musik är på högt i köket, så högt att det överröstar både fläkten och dammsugaren. Märk väl att dammsugaren har gjort sitt för länge sen, men ifall den hade varit på, hade ljudet från cd-spelaren överröstat även den. För några timmar sedan skottades det snö på balkongen och altanen. Det var ett himla jobb med att få upp skyffeln. David stod på altanen och försåkte få upp den till Kristina som stod på balkongen. Ett jobb som kan anses lätt men när det kommer i bruk blir det ganska svårt.

David den stackarn kämpade men Syrran var inte tillräckligt flink i fingrarna för att ta emot den. Det slutade med att lillebror fick snö nedfarandes på både sig och altanen som redan var skottad. Inte så mycket förstås men det räckte för att han skulle ge upp och gå in för att sura vid datorn med ett snes-spel.

Kristina blev fly förbannad och slängde hysteriskt ur sig allt möjligt i ordväg. Då kom superpappan till undsättning och hivade smidigt upp skyffeln till systern som blev jätteglad och började skyffla och sopa medan hon låtsades att hon var med i en musikal. Armar och ben dansade smidigt i takt till musiken som kom från hennes hals. (Jag var inte där men antar att det gick till så)

Jag springer runt i alla rum, vandrar och strör tankar omkring mig. Nackdelen med det är: Ifall man tappar en tanke måste man komma på vart någonstans man tänkte den för att kunna gå dit igen och fånga den och lägga tillbaka tanken där den skulle ligga. Det kan vara bra att hitta den också. Innan man fångar den.

Korven ligger i ugnen och jag blev så sugen när mamma skar upp den i små bitar. "mm vad gott det luktar" sa jag och plötsligt hade jag en korvbit i munnen. Jag har nog aldrig fått äta tinad korv med så stor entusiasm från de omkring mig förut. Jag brukar ju göra det i smyg! Det är så bra att vara smal. Eller Inte. Potatismos har vi också fixat men jag rymde när det skulle skalas potatis. Jag blev faktiskt riktigt förvånad över mig själv för jag var så hulliganiskt okvinnlig och Icke-Annig att jag klippte mina gigantiskt långa naglar hux flux UTAN att ens ta kort på dem eller ens ha samvetskval för det. Det är sant! Jag VET. Tror det knappt själv..!

Huset är inte sig likt och mamma hävdar gång på gång att "så här mycket har vi inte ändrat i detta huset sen vi flyttade hit!" Och det är med största sannorlikhet sant. Jag tillägga att vi inte har flyttat mycket alls i vårt hus.

Min läkare ringde mitt i maten. Det är inte alla som har en läkare som ringer och bryr sig om hur man mår mitt i maten dagen före julafton! HA!


Jag kom på att jag inte kan lägga upp fler bilder i det här inlägget för då kommer det bli alldeles fullt. Så bilderna tar vi sen. (Jag ser verkligen ut som ett monster)