solflingan ♥

På morgonkvisten händer det spännande saker.

Frukosten är framdukad i all sin prakt. Gröten far in och ut i micron, två systrar kivas om sockret men ingen vill ha kanel. Heter man Anna får man bara risgrynsgröt eller potatismos. Hela tiden. David häller mjölk på en sovande pappa som vaknar och minst sagt grymtar till.

Martin har inte vaknat och alla har vart på julotta förutom de två minsta barnen som fridfullt låg i sina sängar och snufsade. Kristina och David har gjort om köket halvt till verkstad, och pysslar nu koncentrerat med sina träugglor och drakar, då Anna klagar: "Det känns som jag äter trä!" medan hon ilsket hytter med sin toast. Nu undrar mamma var sockret är någonstans men det har Anna gömt i en mugg som hon har i tryggt förvar bakom sin laktosfria mjölk. Ifall Kristina inte ser på kan hon ta fram den.

Man kan höra från stegen i trappan att Martin har vaknat, och snart kommer han med sin morgon-gröt-röst in i köket och börjar ta för sig. Ingen småsinthet här inte. Diskussioner börjar ta form. En handlar om hur många tennisbollar, hyenor och ambivalenta affärsmän David kommer kunna bära någon gång nästa år när han har blivit biff. En annan handlar om huruvida sill luktar illa eller inte. Pappa argumenterar mot, Anna argumenterar för.

Så kommer meningen som sakta sprider en dallrande stämning i luften. "Vad säger du David, ska vi montera upp massagebänken så jag kan massera dig?" Detta vill så klart David och andra ivriga röster börjar ivrigt prata om gratis massage. Kristina säger att hon säkert kan massera alla men så plötsligt får hon något svart i blicken.

"Anna, går du på kortison?"

Så minns jag inget mer.. Nej jag bara skojar. Tydligen (enligt hennes relativt nya men ändå mycket sannolikt trovärdiga sjukgymnastkunskaper) får man inte massera någon med kortison i kroppen. Inte ens om det bara är lite lite lite lite liiiiiiite kortison. Detta försäkrade jag mig om, men, som en blixt från en klar himmel får jag en briljant idé. "Du kan taktila mig!" Det tyckte hon också var en bra idé! Så inom en snar framtid stundar taktil massage.

Klockan tickar och plötsligt kommer Anna med sitt nya diadem. Det är en stor röd ros på sidan. "Visst ser det inte riktigt bra ut?" suckar hon smått bekymrad. "Jo det gör det väl visst. Vad är problemet?" frågar Kristina.

Men det skulle hon inte ha frågat för ur Annas mun kommer alla möjliga estetiska tankegångar och Kristina blir alldeles yr. Till slut förstår hon dock vad det är frågan om och håller med, alternativt låtsas förstå för att kunna fortsätta med träbygget hon tillsammans med sin lillebror fingrar med.

Martin står dock troget kvar och lyssnar på Annas filosoferingar, åtminstone emellanåt. Som i en dimma sitter han och ser på syskonen som kämpar i trä då hans tankar avbryts. "Erkänn att det är en viss likhet?!" Anna står leende och väntar på svar.

"Va?"
"Men, visst ser jag ut som en marsipantårta?"

Då ser Martin att Anna satt diademet så att rosen är mitt på huvudet, hon är faktiskt slående lik en marsipantårta. Inte grön i ansiktet eller så, men vem bryr sig. Inte denna storebror i alla fall.

Anna ställer sig framför tv:n och undersöker vad mamma ser på. Det är någon slags julkonsert på ett ställe som heter.. cirkus? "Ursäkta meee-eeej, det ser verkligen inte ut som en cirkus." tänker hon. Väldigt glamouröst och inte något tält så långt ögat når. Orkester finns också, och även den är fruktansvärt snajsig. Men jaja.

Massa kända artister poppar upp en efter en och ska sjunga varsin sång, jajaja.

Nu kommer på att hon undrar hur hennes leggings ser ut från andra hållet, för de KÄNNS ju inte samma från olika håll, borde de inte då också SE olika ut från olika håll? "Jag måste titta efter." så Anna sträcker helt sonika upp benet och försöker kolla. Det är ganska svårt, inser hon vinglande på ett ben men är inte den som ger upp i första taget. Problemet är att det nu har samlat sig en skock tv-nyfikna människor och denna ganska stora flicka (vi räknar med att hon har ett ben som är överallt) står ivägen för alla som vill se på Amy Diamond, men det fattar hon inte förrän alla börjar gorma att hon ska flytta på sig.

Flickan blir förnärmad.

Sedan kommer det en artist mamma märkeligen tycker om, för hon utbrister "Oooh jaa, mm" och de andra nickar gillande. Kvinnan börjar med sin fylliga röst sjunga "så många människor omkring mig, utan varken mening eller mål.." och den som är först med att sucka är Martin. "NÄÄEÖHJ." säger han och går ut ur vardagsrummet. Vi andra orkar inte flytta på oss så vi sitter kvar och lyssnar. Även fast det är en ganska kass låt lyfter den vackra rösten upp sången markant.

Anna får en tanke. "När jag sjunger inför publik tänker jag aldrig välja en låt som alla känner igen, för då har de ju redan massa förutfattade meningar om den." Kristina och mamma tycker detta var fantastiskt vackert sagt och båda blir rörda till tårar. När de som bäst torkar sig med bordsduken och varandras kläder (det var mycket tårar så duken räckte inte till) upptäcker de att låten är slut.

Resten av dagen innan halv tre vet inte Anna inte så mycket om, eftersom hon under den tiden var i sitt rum och dejtade sin kudde. När hon sedan kom ner i en mycket tragisk uppsyn (underbettet hade fastnat i en ergonomisk ställning) började alla bröder klappa hennes ben. Varför kan man mycket oklanderligt fråga om man inte sett hennes ben. De är röda och av sammet. Ja inte själva benen utan det som klär benen.

Maten kom och gick, ännu en familjär middag for förbi våra fötter. Och händer. Eh, ja.. magar också såklart och allt annat som tillhör våra storartade kroppar. När vi som bäst smälter maten och börjar fundera på att duka av tar Kristina upp två paket choklad och börjar sin redogörelse.

"Det här är plopp och det här är center.." säger hon självsäkert och alla inser i sina fromma hjärtan att det här kommer ta en stund. Vi får veta det mesta om dessa två chokladsorter, inklusive emulgeringsmedel, fettprocent, smakaromer och även hur man ska gå till väga vid förtäringen. Förtroendet till PLOPP invigs i Annas lilla hjärta.