solflingan ♥

Detta inlägg skulle publiceras klockan 17.54 men fick förhinder. Därför publiceras det nu.

---

Hej där. Mucho händelserik dag idag. Nu sitter jag på bussen och är på väg hem. Jag störs väldigt mycket av Anders som chattar med mig.

Men det gör inget för jag borde lära mig att vara social på andra sätt än bloggen. Grejen är att jag hade inte varit inloggad om jag fått bestämma själv. På datorn hemma är jag aldrig inloggad. Men min laptop bestämmer tydligen det åt mig och jag vet inte hur man ställer in så den inte gör det. TIlls vidare är det rätt trevligt att chatta med ANders. Bara att man blir så splittrad. Jag kan ju inte direkt göra två saer samtidigt; eller som Hanna sa: "Du har många bollar i luften samtidigt, fast du lägger bollarna överallt." haha. Det är ganska sant.

Busschauffören var snäll. Han sa att jag baara behövcde betala tre kuponger FAST jag sa att jag var arton. ARTON. Jag är ARTON snart. Förstår ni det eller? Jaja iallafalll så började jag stämpla fast det räckte inte. Då sa han bara att det inte gjorde något".., gå och sätt dig så kör vi". Jag blev lite förvånad, för den busschauffören har jag uppfattad som ganska otrevlig förut. Tack bussis!

Jag var hos Hanna förut och hon hade lagat en exkusiv måltid till oss två. Det var trerätters och hon hade hållit på hela dagen med detta. Hon kan då sannerligen laga mat den kvinnan. Många nya aromer och flavörer upptäcktes av min överraskade tunga denna tidpunkt. UTSÖKT, mah.

Min dag började med att jag vaknde typ elva och då gick ner och bloggade. Sen kom jag på att jag ville och kolla på Matildas teater i Uddevalla, för hon berättade om den igår. SÅ då kollade jag bussar och sen fortsatte jag att datanörda. Men. Så kom jag plötsligt på att jag var trvungen att åka, "om en halvtimma!" så jag klädde på mig och åt frukost sen far och flög jag.

Helt otroligt; mamma och jag åkte FEM MINUTER INNAN vi behövde. Nej jag lovar det är sant! Helt otroligt. Så satt jag där i bussen och lyssnade på con solo una sonrisa medan jag svängde mina lurviga. Öron. Jag kan vifta på öronen.

När jag var framme gick jag av. Det var rätt kallt och hundarna hade kissat i snödrivorna. Jag hade mina låga skor så det kom in snö vid miná fotknölar. Jobbihy och kallt. Men alltså den snön soim kom in hade hundarna ite kissat på. Det var istället sån där grå avgas-snö som är så kul att mosa med skorna. KANSKE därför det kom in så mycket..


Iallafall. Jag gick in på Regionteater väst och det var värsta mysiga stämningen. Tog vant upp mitt VIP-kort och visade det för människan bakom disken så jag fick biljett, sedan letade jag reda på Matilda. Hon hade värsta serie-morgonrocken på sig och det hade alla andra som var med i teatern också. Det såg proffsigt ut. Och nästan som en sekt. Nää.. jag skojar.



MEn iallafall så var det då en timma kvar så jag bestämde mig för att gå och köpa mig något att äta. Någonstans i mitt övermedvetna fanns känslan av att LID'L skulle finnas nära teatern. Och LID'L är billigt det vet ju alla. Därför tänte jag att det kunde vara lätt att ta sig dit och köpa något för mina arma studiebidragspengar.

Så jag började gå dit näsan jag trodde jag skulle gå. Det kusligaste var att gå förbi slakteriet bredvid teatern. För där såg jag en snygg kille. Riktigt läskigt. Men jag började gå iallafall och tänkte att det skulle gå ganska snabbt att gå till LID'L. Jag gick förbi teatern och över vägen bredvid macken och fortsatte vid trottoaren. Jag gick och gick. Det var lite snöigt men inte så farligt för det var skottat. TIllslut undrade jag varför inte den där affären dök upp, hade jag valt fel väg? Den mörka stunden då min principfasthet sattes på prov kom då plötsligt min panna skuggades av stora snöberg. Jag stannade tvärt. Tvivlet var ett faktum. Skulle jag vända tillbaka, jag som hade gått så långt (och frusit om mina vantar) för denna sakens skull? Kunde jag gå bredvid, på sidan av vägen?

Nej, det var för riskfyllt. Bilarna åkte nära nära och avgasrören frångav gråsvart rök som samlades upp i snön och skvätte på mig. Ytterst otrevligt. Men Anna den store skulle inte hotas av detta faktum. Rätt som jag stod där och grubblade hittade mina ögon en liten stig av små fotspår i snöberget.

"HURRA!" tänkte jag (eller egentligen tämnkte jag "woodiwoodii" men det hade inte blivit så bra historia av det om jag skrivit det) och började min klättring. Det var längre och svårare(framförallt blötare och snorigare) än jag hade väntat, men ingenting kunde sänka mig, ty jag var stark. Kampen mot klockan började göra sig hörd. SKulle jag hitta fram och tillbaka till teatern innan det var försent?

Snart skymtade jag hopp i fjärran. En lyftkran jag kände igen och ett stycke hundbajs i snön. Jag såg snart en ovälkomnande LID'L skylt och började raska på mina steg.
Äntligen var jag framme. Väl i den automatiska skjutdörren slog det mig att detta var första gången jag var på LID'L sedan nittonhundraåttiotvå. Eller jag menar tvåtusenåtta(2008). Jag har altså varit på LIDL en enda gång. Och då var jag tvungen.



I allafall, denna affär hade absolut ingen ordning någonstans. Det var diverse överallt i en salig blandning. tvättmedel bredvid mjölet, choklad, pilsner, mystiska såser och gurka brevid chips. Ungefär.

Jag sköt några varor med mitt medhavda gevär(alltid förberedd) och tog med mitt byte till kassan. Till min fasa kostade jaktlicensen 36 riksdaler. Jag hade precis sträckt fram en 20-lapp. Men min intelligens fann snart på råd och svingade smidigt upp betalkortet. Kassören synade mig misstänksamt med sina gråglödande ögon men jag hypnotiserade honom att släppa förbi mig. Så var jag på väg igen. "Nu tar jag INTE samma väg tillbaka", tänkte jag medan mina fötter trampade välkända stigar genom Uddevalla city.

När jag kom tillbaka var klockan tio i två. Jag hade lyckats! Men jag var förundrad. För det var inte så mycket folk. Jag hade föreställt mig värsta skocken. Men det var bra. Väldigt bra att det inte var en skock. Jag satte mig och kollade på en liten film medan jag väntade. Det var massa intervjuer om teater. Plötsligt fick jag besök av en liten popcornmumsande gosse som klappade mina ben. Mysigt!

Sen började det med buller och bång. Jag tänkte att jag skulle hinna gå på toa innan så jag var på toa när den började. Fast det hördes att den börjat så jag missade inte så mycket. Det konstiga var att den började i entrén.

Teatern var ungefär som en upplevelsevandring. Jag kan ju inte berätta allt men det sista rummet kan jag berätta:

Det fanns en typ skål rom rykte (jag undrar vad det var, det var coolt, HUR GJORDE NI?) som man skulle lägga lappar i. Sen blev man målad med en hatt på. Vi fick även se en glädjefilm och när vi kom in i rummet där det var kom vi till ett mingelbord och fick (trodde vi) drinkar+popcorn. Haha, det var cirka en centimeter vatten på botten av muggarna, roligt. Fast jag var törstig så jag blev glad. :D

Sen vi fick vi gå in i ett rum med skynken och sån här jätteavslappnande musik och de stod där i öppningen så välkommnande och sa "välkommen till måbrarummet" Fast de pratade så otydligt och snbbt så jag tyckte det lät som "välkommen till mobramet" Så jag fick fråga vad dom sa för att komma fram till denna slutsats. Det var värsta kuddHÖGEN och jag fick nästan flashbacks till min snövandring. Men så fick vi lägga oss bekvämt lalala.

Efter en stund skulle vi säga ett ord vi mådde bra av eller nåt i den stilen. Jag sa hulliganisk. Ahmen tänk er själva att bli sådär upptryckt mot en vägg och vara värsta tvungen att säga ett mysigt ord! Inte så lätt, NÄH tänkte väl det. Ett ja, mot en kudde. Men det är typ samma sak i det här sammanhanget.. Sen när alla hade sagt ett ord satte sig tre av teatrarna och började läsa upp orden i en mikrofon. xD

Fast det var jättefint. Efter de hade sagt vart och ett av orden var det jättestämningsfullt eko efter. Särskilt efter hulliganisk. Det var några som fnissade, undrar varför.

Sen vart det party. Matilda var föresten en helcool apa innan det, celebrety deluxe alltså! Hon kan dansa den tjejen också..


Ja när allt där var slut kidnappade jag tillbaka min kära dator och gick iväg med en mugg vatten i handen. Det var inte så smart.

Jag trodde jag skulle bli törstig på vägen och ville därför ha med vatten, såg ingen annan lösning på problemet än att ta med en mugg. Då kunde jag varken vara varm om ena handen eller äta något som gjorde mig törstig. Alltså behövde jag inte vattnet för jag var inte törstig. Det var med en gnutta ångest jag hällde ut vattnet må jag säga. Sedan åt jag lite popcorn och blev törstig. Jaha. Så jag åt inte mer.

Oj mycket S på senaste raden. Jag får Bättra mig. Balifuntianiskt strövade jag på kungsgatan i väntan på bussen upp till Hanna. Mången rulltrappor riskerade sin säkerhet för mig.



Sen kom jag upp till Hanna då och det var väldigt skönt. Som hemma. Hon hade förberett mat som jag sa. Haha.
När vi hade ätit en stund såg jag en rolig sak. Jag började gapskratta. Hanna undrade förstås vad det var. Det var det här.



Hennes tallrik och min tallrik. Det var det som gav upphov till hennes uttalande om mina bollar i luften som jag skrev lite längre upp. Haha, vi sa att ens tallrik tydligen säger mycket om personligheten man har. Kan det stämma? Hur isåfall?

Hanna äter bevisligen mycket mer sofistikierat än vad jag gör. Ja, jag höll fortfarande på att äta när kortet togs. Ni tror väl inte ajg slänger så mycket mat :O

Efter maten bänkade vi oss framför youtube och de sista avsnitten av Pocahontas, för Hanna hade börjat titta på den. Alltid när det var som mest spännande var delen slut. Det var lite jobbigt xD Typ när det sköts ett skott eller när någon skulle säga något livsavgörande. VI kom fram till att den klassiska filmrepliken är "allt är mitt fel" och så ska det gärna sägas på det där viset med en jättedjup röst.



Sen kom vi även fram till att betjänten var rolig och att vi också ville ha sådana där löv omkring oss när det var romantiskt. Hennes hår är ju helt fantastiskt. jag önskar att ajg också hade sånt hår. ELler kunde måla det.

Nu sitter jag i bilen och väntar på pappa som ska hämta våra matkassar på ICA. Min mamma kör nämligen på den taktiken att först plocka ihop sina varor, sen i kassan komma på att hon inte har någon lpånbok, gå ut till bilen och hämta den, gå in och betala och sedan gå därifrån. Därför måste hennes kära man vara en surrogatmamma för matkassarna.

*drar efter andan så mycket att jag knarrar* Det kommer en tjuv! :O Ja! EN TJUV!!! Han sprang förbi här nu. Det var definitivt en tjuv. Han sprang liksom på det sättet som tjuvar gör. Med en rutig mössa på huvudet. Avgjort.

Pappa vill ha blåbär. Stackarn.