solflingan ♥

Ganska stor skillnad på kvaliteten i de förra bilderna.
Då menar jag den här och den här.


Imorse när jag kom in på vårdcentralen var det fullt av folk där. Det var kö ända till dörrn. Efter mig i kön kom en gubbe som började snacka med mig. Det var ingen vanlig snäll gammal gubbe, det var en sån där med elaka tänder och lurig blick. Mina fördomar besannades snart. (det är inte bra att ha fördomar, för då kan de besannas) Han började prata med mig. Eller vi småpratade lite om hur lång kö det var och typ vad det stod på lapparna och diverse. Sen sa han:


"aah, jag är så sjuk blablabla"
Ja det är ju oftast en gemensam nämnare för folk som står i kön på vårdcentralen, tänkte jag, men sa "jasså".
"Jaa, det måste vara för lite brännvin och för lite fruntimmer som gör det" sa han och log med sina elaka tänder.

(ARGHHT, jag blev sur men sa inget. Fruntimmer låter ju verkligen som en ägodel, och brännvin har väl aldrig vart bra för nåt)

"Värst vad det flockas med folk här, det är ju fler människer än i körka!"
"Jasså det säger du, vart går du i kyrkan egentligen?" sa jag. (i MIN kyrka är det minsann flockat)
"nää.. jag går inte i kyrkan, men det vet man ju sen förut, att där är inget folk."
"men," sa jag men blev avbruten av honom.
"det är ju ingen idé att sitta där och höra på prästen som ljuger."


HOW DARE YOU ta upp någotsånt på morgonen när man står i kön till blodtagningen, med massa folk omkring och man inte ens har fått värma UPP sig innan man får en förolämpning som man inte vill lämna oförsvarad. (Ja jag ser det som en förolämpning att präster ljuger, för prästen brukar officiellt oftast prata om Jesus, och jag råkar tro på det. Alltså förolämpar han något som jag tror på.)

Jag visste faktiskt inte vad jag skulle säga. Det kändes som att vad jag än skulle ha sagt skulle han sagt emot. Så jag sa inget utan gick bara vidare in till labbet där jag skulle ge mitt blod., och lät honom prata vidare sitt strunt men en kille som höll med honom.

Jag känner mig så misslyckad. Att jag inte stod för vad jag tyckte där och då, och försökte säga något som kanske kunde få honom att ändra sin mening. Eller kanske att jag hade kunnat få honom att se det lite ur min synvinkel. Visst att det inte fanns så stor chans, men då hade jag ju ändå gjort något. Kanske "sått ett frö" eller vad man säger. Det är ju vid såna tillfällen man får chansen. Sällan att någon annars kommer fram till mig och vill att jag ska berätta vad jag tror på. Man får ju ta vara på de chanser man får.

Jag blev också väldigt nedstämd för att jag insåg att det är nog många som tänker, tycker och lever så. De kanske inte har gett det en chans, eller träffat fel människor. Jag känner mig maktlös, vad gör JAG för skillnad egentligen? Det är ju ingen idé att bli arg egentligen, när jag inte gör någon skillnad själv.


AVRFHH.