För att stå ut
Andas. Andas, påminner jag mig. Jag måste andas. Något jag lärt mig av smärtorna för länge sedan. Det gäller att andas, men inte djupt. Att andas djupt vore som att frivilligt lägga sig i en köttmixer. Ändå måste jag göra det. Då och då. Jag blundar hårt medan jag andas och försöker inbilla mig att jag är i framtiden.
Jag är i framtiden. Jag är där nu. Jag står och minns hur ont det gjorde. Jag ser tillbaka på hur smärtan plågade mig. Hur jag låg där i sängen och skrek och kved. Men nu, när jag står där, har jag inte ont. Min kropp är befriad. En vacker dag ska jag inte ha ont.
Jag vänder mig i sängen igen. Kan inte låta bli att kvida i panik när det blir som mest. Tomma tankar far omkring i mitt huvud. Jag tänker egentligen inte. Det är bara panik. Jag frågar mig själv vad jag ska göra. Jag måste göra något, men jag kan inte. En tydlig smärta drar sig upp och börjar pulsera på halsen. Nu är det snart outhärdligt.
Jag måste ställa mig upp. Jag måste gå, jag måste gå, gå, gå. Jag måste gå, fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Igen och igen. Jag vill inte gå. Det gör ont. Det gör för ont. Jag vill inte sitta, inte ligga, inte någonting. Jag är tvungen att göra någonting, men jag vill inte. Jag orkar inte, men jag är tvungen. Det finns inget sätt att ta bort plågan.
"Snälla... sluta." Sluta sluta. Jag upprepar det som om det vore ett mantra. Mamma ger mig en varm kudde och ipren men sen kan hon inte göra mer. Jag säger åt henne att gå. Allt är obekvämt och ansträngande. Alla frågor, alla ord. Jag får panik igen. Det gör ont. Jag vill vråla. Alla sover, jag kan inte skrika. Någon sticker i mig med en nål, bankar på min rygg, ilar i mitt hjärta. Någon gör uppror därinne. Någon gör allt den kan för att jag ska ha ont.
Gud. Pappa. Det enda jag kan göra är att gå till honom. Jag går dit. Jag är där. Han håller mig i sin famn och vaggar mig. Jag glömmer bort att jag har panik. Jag kan stå ut. Jag vaggas. Han tröstar mig.
Återigen kan jag slumra.
Ingenting, ingen smärta, inget lidande, kan skilja dig från Guds kärlek.
För inget kan hindra Guds eviga kärlek till oss, däremot finns mycket som vill hindra oss att tro så.
Men när vi struntar i sådan lögn och tror på Guds egna ord om hans outtömliga kärlek emot oss och låter oss älskas av Honom så blir allt som försöker ställa sig i vägen maktlöst.
Så låt dig älskas av Gud, varje stund, vare sig den är outhärdig eller inte, för i kärleken blir allt uthärdigt. Allt bär kärleken, allt förmår den, och vi får lov att ta emot den. Hur vi än har det.
Gud älskar dig så mycket Anna. Jesus har gjort allt för dig. Jag vill bara uppmuntra dig att fortsätta låta dig älskas av honom. Vad kan hela oss mer än Guds kärlek, och vad kan vi göra mer än att låta oss älskas av honom. Det är så vi låter honom bo hos oss, vara med oss, forma oss, leda oss.
Låt dig älskas :-)
