Ojojoj i kamouflongen.

Jag har ont i halsen så jag kan inte sova. Det är inte bara därför men det gjorde det svårare.

Så jag gick ner till tvättstugan och möttes av katterna som låg i allehanda skor och pöste som två degar. Mamma stod lite längre in och vek tvätt. Om ni nödvändigtvis måste veta vad pappa gjorde så satt han vid köksbordet och sov. Med huvudet på bordet. Inget konstigt. Iallafall sa jag till mamma att jag kunde ta med mig Findus upp, för då skulle jag ju somna mycket lättare (Tiger är ingen större idé att ta med någonstans, hon ligger bara och är nervös, fiser eller springer därifrån), men det fick jag såklart inte. Jag hade nog för allmänt intresse inte gjort det fast jag hade fått. Inte så härligt med massa katthår i sängen.

Jag tog istället fram borsten för att rykta päls.

Findus gosade sig och jag kom på att min katt ändå har någon slags plats i mitt hjärta. Jag älskar honom litegrann faktiskt. Ganska mycket förresten. Jag tänkte att jag inte gjorde det. Men så gör jag det. VIlken bluff ha!? Man går runt och tror att man inte alls har några känslor för en person(eller ett djur) och sen helt plötligt har man det! Så kan det väl bara inte gå till!




Näe.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0