solflingan ♥

Jag var alldeles nyss ute och cyklade. Underbart med frisk luft och goda dofter. Alla träd är så vackra.. det är nästan så att man känner lukten av dem. Eller ja, det gör man ju på ett sätt. I en blandning av alla höstens dofter. Mmm.. det luktar löv. :)

Det var så härligt att jag var tvungen att sjunga mattissången, ni vet den som är på introt av Ronja Rövardotter. Det går knappast att beskriva hur befriande det är att fara fram samtidigt som man klämmer i med mattissången, wow alltså.

"WAE!"

Jag rullade med medvinden och svängde smidigt varje gång jag wailade. Hepp! Det är underbart, känns som man flyger eller något. Haha, ni måste testa!



Medan jag sjöng kom ett roligt minne upp. Det var från vandra vidare-lägret på Stenungsön i nu i augusti, en morgon då vi alla hade släpat oss upp ur hyddorna för att äta frukost och ha samling. Eller ja, inte riktigt alla..

När det hade gått några timmar skulle vi ha körövning i kyrkan. Vi gick dit och väntade på att alla skulle komma och till slut var det bara två kvar, Simon och Mattias. Hade någon sett dem vid frukosten? Nej. Hade dom vart med på samlingen? Nej. Så det började komma misstankar om att de fortfarande låg och sov.

Så jag övertalade de andra till att gå dit och sjunga dom upp ur sängarna. Som tur hade jag Anna B med, och hon tyckte liksom jag, att mattislåten var perfekt till detta ändamål.

Så vi räknade in, öppnade försiktigt dörren till hyddan och började sjunga/vråla. Perfoa! (dom blev inte så glada men vad kan man väl vänta sig)