solflingan ♥

Nu har jag suttit här i ett rum på Uddevalla sjukhus i en timma. Dom sa att jag skulle ta blodprov om bara en liten stund men jag tror de har glömt det. Det gör så ont hela tiden och jag försöker att inte tänka på det. Läser boken om Plupp och lappkåtan, Plupp och lämlarna, Plupp..

 

KOM DÅ!

 

Då får vi ta och lägga en patiens istället. Tur man har datorn med sig. Fast internet får ju inte användas här. Kom igen doktorn, kom igen!

 

Jag hann vara med på fem minuters mattelektion i skolan. Sms:ade pappa och sa att jag hade ont.

Han ringde direkt, den smartisen. Så jag sprang ut ur klassrummet och berättade hur det var. Han skulle ringa sjukhuset. Jag gick in i klassrummet, tog mina böcker och gick iväg. De andra blev nog lite paffa. Först går hon ut när mobilen ringer jättehögt, och sen kommer hon in och GÅR UT igen! :P

 

Så var jag tvungen att ligga i rummet bredvid skolsyster en lång stund och stå ut med hennes tjat när hon skulle ”titta till” mig titt som tätt. Men tillslut ringde äntligen pappa och sa att jag skulle komma hit. Och skolsyster skulle givetvis skjutsa.

”klarar du dig verkligen själv nu?” Sa hon när jag insisterade på att gå in till sjukhuset själv. Ursäkta, men jag är ganska rutinerad på det här. Fast det sa jag inte. Det gick fint att anmäla sig men ajg fick vänta i tusen år. Nu kommer de och ska ta blodprov, woho!

 

---

Nu har de satt på ett plåster i mitt armveck. Jag känner hur paniken stiger inom mig. Snart är den okontrollbar. Måste göra något. Andas in. andas ut. De sa att jag skulle läggas in. På NÄL. Woho. Det enda positiva är att jag kanske får träffa mina favvisar igen.

 

Pappa är på väg. Jag hatar att bli inlagd när man inte har varit hemma innan. Då kan man få gå i rötna kläder i tre dagar innan mamma kommer med nya. Bara för att de inte hinner komma dit. Ehhe. Och så har man inte med sig alla grejer som man behöver så man får abstinens och det enda man kan göra är att titta på tv. Liksom.

 

För alla sköterskorna är så luriga. Dom säger att de ska komma och prata med en ”om en stund” men de har så mycket att göra så de hinner nästan aldrig. Så sitter man där och väntar hela kvällen och vips så har de gått hem och det är nattpersonal.

 

---

Nu sitter jag och pappa i bilen till NÄL. Jag fick inte bara ett stick, jag fick en kanyl också. Det gör ont!

 

Hon: "nä jag får nog hämta någon som kan hjälpa mig innan jag sticker. " När den andra kom höll hon mig så hårt i armen så jag fick ont. Men det är så dom gör här förstår ni. Nä jag ska inte skrämma upp er, de allra flesta är supersnälla, men vissa har bara inte alla indianer i kanoten.

 

Men som sagt så läggs jag in inatt. Fortsättnig följer när vi kommit dit!