solflingan ♥

Gah jag blir nästan galen. Tid är något så fruktansvärt abstrakt och konstigt, det är nästan absurt. Ena stunden står jag där i mitt rum och har jättebråttom med att fixa mitt hår och alla möjliga dofter blandar sig medan jag springer ut till bilen och hoppar in. Nästa stund är hela valborgsafton förbi och jag står och borstar tänderna och det är nu. Men plötsligt så blir nu till sen och nu är att jag ligger bredvid Kristina i gräset och läser spanska. Men nu varar bara i en sekund för sen är nu då och jag har bara minnet kvar. Nu är nu men ändå inte för nu kan vara då eller bli sen. När jag var fem år fanns nu, och jag levde i nuet men strax blev nuet dået och jag blev större. Då var det också nu och jag trodde det aldrig skulle bli sen och jag undrade hur jag skulle se ut i åttan och jag såg upp till mig själv på något sätt jag inte kan förklara, som att när jag en dag gick i åttan skulle jag vara en annan person. Men jag blev inte en annan person för jag var samma Anna, bara lite större och smartare och möjligtvis med mer problem. Jag var annorlunda. Då tänkte jag att nu är jag den jag alltid har velat vara. Jag var stor. Sorgligt stor, för det var jobbigt att vara stor också. Man fick inte längre plats överallt, mamma fick kanske ont i benen om jag satt i hennes knä för länge och jag var inte gullig för att jag var liten. Jag ville vara liten igen men det gick inte så bra. David kom och det var han som var bebis och fick all uppmärksamhet. Och usch vad jobbig han var när han inte ville som jag ville eller gjorde fjantiga saker jag inte tyckte han skulle göra. Då var det då och ett gräl var outhärdligt och skulle aldrig ta slut, men det gjorde det. Efter alla arga röster kom det glada. Det känns så konstigt allt.

Man kan ju verkligen inte hålla fast i tiden. Ett nu som man vill ha kvar, vad ska man göra då? Det gäller verkligen att komma på något snabbt, eftersom nuet inte kommer att vara nu sen. Fort upp med kameran kanske och ta kort.. Men kort kan ju inte spegla exakt, jag måste filma! Men det är jobbigt att sitta med kameran i handen när alla andra hoppar runt och har kul. Jag vill ju LEVA, inte uppleva livet från kameran. Eller? Ibland kan man ångra sig för att man inte tog kort vid det eller det tillfället men man levde ju. Det var roligt då, det var nu då! Jag tänker ofta när det är nu att: "nu kommer det snart att bli sen och jag kommer kolla tillbaka på när jag gjorde det här" Och det är så JOBBIGT! Jag önskar att jag inte behövde tänka så mycket hel tiden och bara njuta av livet! Jag njuter ju av livet, och det är underbart, men samtidigt är jag ledsen för att nuet ska ta slut. Och gah jag måste gå och lägga mig nu och för bara en liten stund sen stod jag och sköljde en vindruva, och visste att den här stunden skulle komma.

Nu är det nu och jag har fortfarande kvar i minnet när det var nu och jag skrev första raden på den här texten. Det var skönt att skriva av sig lite. Fast jag kunde ha skrivit mycket mer..


Kram