solflingan ♥

En kvinnas glada, sköna, grova skratt ekar i korridoren. Det är självsäkert och betryggande. Vad hon skrattar åt vet ingen, men det är ett hemtrevligt ljud som uppfyller avdelningen. Ett barn sitter i soffan och pratar med sin mamma om clownerna som hon träffade, vad dom gjorde och hur roliga de var. Mamman lyssnar trött och försöker visa intresse trots att hon har hört det ett antal gånger förut nu.

I den lilla soffan som ligger i blå korridoren sitter en flicka uppkrupen och längtar efter att baka pepparkakor. Hon har ingen aning om att hennes familj där hemma i detta nu just sysslar med detta. Är hon ledsen? Nej. Hon har ju inte så mycket egentligen att vara ledsen för. Hon tänker på människor i andra länder som har det fattigt. På individer som aldrig blir sedda och dör på grund av att de aldrig får närhet. Sen tänker hon på alla möjliga saker som många andra inte har men som hon har och bara tar för givet.

Så suckar hon djupt, det gör ont i hennes kropp. Hon har fina svarta kläder och rosa sockar som lyser upp hela hennes varelse och varje gång det går någon förbi kan de inte låta bli att ge henne ett roat leende, litet eller stort. Hon reser sig upp och flyttar sig långsamt i korridoren tills hon kommit till rummet där Tv:n står.

Hon slår på den och börjar titta. Är inte ett dugg intresserad av amerikanska humorserier eller nyheter. Till slut orkar hon inte stå och Zappa mer, utan börjar vänja sig vid tanken att se på ett program som handlar om knarksmuggling. Vintermörkret har redan sänkt sig och snart är det natt.