solflingan ♥

När jag till slut vaknar är det nästan helt svart i rummet. Jag tänder en lampa och får anstränga ögonen för att se någonting. Kisar mot klockan. Halv sju. Hur länge har jag sovit? De hemtrevliga ljuden från köket har tystnat, jag lyssnar spänt men kan inte höra ett enda ljud från bottenvåningen.

Jag kan inte bestämma mig för om jag vill gå upp ur sängen eller inte. Över mig ligger mjuka täcken lager på lager. Så fint. Så perfekt att jag kan inbilla mig att jag är en gås. Jag blundar igen. Det hade nog varit väldigt bra att vara en gås. Min hand rör sig frivilligt mot kanten för att ta bort täcket. Jag förstår det inte. Har handen en annan vilja än min? Min vilja säger klart och tydligt att jag ska ligga kvar här. Jag ska vara i min säng. Här i min säng ska jag vara kvar och lukta på täcket.

Bara lukta.. det är inte nytvättat men doftar gott ändå. Doftar av persilja.. Nej. Inte persilja. Var fick jag persilja ifrån, täcket luktar ju nästan som bebis. Och bebisar luktar INTE persilja. Nej långt ifrån. Bebisar luktar mjukt och gott och något speciellt man inte kan sätta fingret på. Kanske är det mjölk. Jag vet vad det är. Det luktar kärlek. Det luktar kärlek gos och förväntan. Kärlek, gos, förväntan och sprudlande nyfikenhet. Sen försvinner doften. Var den försvinner vet ingen, men bebisar luktar bara bebis ett tag, sedan börjar de få ett barns lukter. Lukter som till exempel kassler och snö.

Mitt täcke luktar bebis. Jag har inte haft någon bebis här i sålänge jag kan minnas. Skulle gärna vilja ha det, men jag har inte haft det. Varför luktar det då bebis? Har någon varit så fräck och tagit hit en bebis utan att jag fick träffa den? Eller har jag gått bakåt i utvecklingen och börjat förvandlas till bebis? Nej nej, täcket luktar annat också. Jag drar ett djupt andetag.

Det luktar sömn. Fina drömmar och sömn. Nu går jag ner.

Hallen är inte lika mörk som mitt rum. Det lyser små lampor som om de ville hjälpa mig att hitta vägen ner. Jag sätter yrvaket den ena foten framför den andra gång på gång tills det går av sig själv. Jag går ner för halva trappan och sätter mig på ett trappsteg. Det är ingen i köket. Jag kan se det härifrån. Jag fortsätter neråt och väl i hallen bestämmer jag mig för att se mig själv i spegeln. En vacker syn. I fall jag inte hade haft glasögon på mig. Ganska rufsig och röd i ansiktet.

Jag fortsätter gå, som för att försäkra mig om att jag är ensam hemma. Jag ser ingen levande själ, inte ens katterna. Det enda jag hör är ljudet från kylskåpet. Brummande. Utan det hade allt varit tyst. Tyst. Kan det vara helt tyst?

Mm.. Min mage vill någonting. Den värker och ger ifrån sig obegripliga ljud. Jag kan ta ett glas blåbärsoppa. Jag kan också låta bli. Jag lämnar tanken där den tänktes och börjar strosa runt. Ingen är i pianorummet heller. Jag ser ut genom fönstret medan jag upproriskt säger något med fingrarna på pianot. A, a, a.. Jag lägger till ett d. Inte tillräckligt med attityd. Jag tar ett f också. Nu blev det bra. Nu har jag sagt precis hur jag känner för pianot.

Med det avklarat kan jag lika gärna lägga mig i soffan och räkna mina tår. Varför inte? Soffan är inte alls skön men det spelar ingen roll. Tårna behöver räknas i vilket fall. Jag räknar den första tån men kan inte koncentrera mig för all röra som far runt i huvudet. Så försvinner tankarna in i stjärnan som lyser i fönstret.

En stjärna kan bli flera tusen år. Inte en sån man har hemma utan en riktig som hänger på himlen istället för i fönstret. En riktig stjärna. Stjärnor är kanske inte riktigt som vi tror.

Jag blundar och försöker lista ut vad saker egentligen är men ljudet från stampande fötter avbryter min fantasi.

Nu är de hemma. Jag väntar en stund i soffan innan jag går ut och möter dem i hallen. Exakt när jag kommer dit har de hunnit komma in, ta av sig ytterkläderna och ställa sig för att ta ett djupt andetag. Då ser de mig.

Jag kan ana mammas glädje ända härifrån. Idag har hon jobbat men nu är hon ledig i tre dagar. Hon ler stort när jag närmar mig och jag kryper ihop med mina axlar lite när hon sträcker ut sina armar för att omfamna mig. Det är den bästa kramen. Jag är ditt barn för du är min mamma. Du tar hand om mig nu. Plötsligt är kramen över och mamma kvittrar glatt "Gissa vad vi har köpt till dig!" Jag gissar rätt och får se. Äntligen mat man kan äta. Majsknäckebröd. Det låter inte så gott som det är. Jag önskar att saker kunde ha namn som passade dem.

Pappa kommer också och får sig en kram. Nu är luften full av kyla från deras jackor, köket fullt av ivrigt prat som jag inte kunnat åstadkomma själv. "Och vet du mer..? ..här hittade vi en grej förstår du.. Ja visst är det bra?" Jag behöver inte säga ett enda ord. Bara nickande instämma.

Prat. Babbel. Snack. Samtal. Av någon anledning får deras meningsbyggnader och tonfall att känna mig trygg. Hemma. Det är sinnessjukt.